Här händer det grejer som vanligt, tyvärr så finns inte längre tiden till att uppdatera bloggen. Det känns inte så kul, men sånt är livet med 1-åringar. Tiden räcker inte till och framtiden kommer förmodligen att bli ännu mer hektiskt.

Sjukdomarna har lämnat oss för den här gången, vi åkte på det allihopa! Jag piggade på mig i torsdags och kunde jobba min första dag igår. Underbart att träffa alla igen, men otroligt mycket för mitt lilla mammahuvud. Jag var helt slut när jag ramlade hemåt kan jag säga. Nu kommer jag iaf att vara där varje fredag fram till och med augusti då allvaret börjar. Då börjar killarna på dagis och jag återgår på 75%! Känns både skönt och lite läskigt 🙂

Boysen går numera med stöd av möbler och kan stå korta stunder själva innan de lugnt sätter sig på rumpan. Simon kan man knalla omkring med hållandes bara en hand, medans Wilmer är lite latare och inte alls är mycket för att gå. Han är helnöjd med att krypa, det går ju så mycket fortare.

Här kommer iaf en liten film, en stolt Wilmer som lärt sig klappa händerna åt sig själv 🙂 Han är ju inte inte direkt världsbäst ännu, men han förstår att man kan klappa händerna om man gjort något bra.