Vi är alltså drabbade av detta härliga tumult som kallas kaos….vänta, jag säger det igen så att ni verkligen fattar vidden av det hela…KAOS.
Stackars febriga lilla Simon kan mer liknas vid ett litet utmärglat gatubarn, tanig, lealös, tomt stirrande med svullna ögon. Han vill mest sitta hos mig, och tro mig, jag skulle kunna sitta och vagga honom dygnet runt. Men där ser ni har vi ett litet problem, nämligen hans runda, goa storebror.
Orkanen Wilmer far fram som en liten virvelvind, han pladdrar högt, skriker, snor nappar, nyps, knuffas…ja han är helt enkelt allt det där man absolut inte vill vara i närheten av när man är sjuk. GrinSimon grinar om möjligt ännu mera så fort Wilmer är i närheten och Wilmer skriker om möjligt ännu högre så fort jag plockar upp Simon. Orsaken till Wilmers extrema dryghet är naturligtvis svarsjuka, han gör allt för att dra uppmärksamheten till sig. Slår sig med flit, slår mig med flit!
Under större delen av dagen så klarar vi det, jag blåser på huvudet, pussar på kinderna och han ger med sig för en liten stund. Klockan närmar sig 16.00 och det är ungefär här som någon börjar försöka blåsa ut lågan, lägga krokben, förstöra stämningen! Wilmer plockar fram sitt ännu sämre kvällshumör, viftar ut mat, slåss, gastar oavbrutet och pillar på allt som han vet är ajaj. Vid pyjamaspåklädning och tandborstning når kaoset sin topp och den lilla vilden vrider sig av ilska, ansiktet är lilarött och med sina små sylvassa gaddar biter han mig….ja det är sant…han bits!
Jag går ut tappert med att tala lugnt och fint, sjunga och blahablaha, det hela avslutas med att jag får blåhålla ungen medans pyjamasen åker på under hot som ”nu slutar du annars får du sova på altanen” eller ”akta dej du så att du inte blir utan välling”. Precis som att han skulle förstå någon av dessa tomma hot…precis som att jag någonsin skulle kunna låta honom sova ute eller bli utan välling! Såhär efteråt känns det löjligt, men just då, mitt i kaoset funderar jag allvarligt på att verkligen låsa honom ute!
Därefter kommer det viktiga, för det gäller nämligen att bli sams igen innan läggdags. Jag lägger Simon först för att få lite tid att tala ut med Wilmer om vårt gräl. Vi sitter tätt tillsammans, dricker välling, jag förklarar mig, han förklarar sig inte, vi kramas, pussas och han lägger sig och somnar gott som om ingenting har hänt.
uscha låter verkligen tufft det där…. Misstänker dock att det hör till vanligheterna att tvillingar blir extra svartsjuka på varandra och gör allt dom kan för att få uppmärksamheten riktad mot just sig. Trodde däremot inte att det skulle börja så tidigt! Hoppas det bara är en fas och att W lugnar ner sig snart. Hoppas S mår bättre snart stackaren. Tycker verkligen att alla sjukdomar borde lämna erat hus snart. Får hoppas att tillsammans med vårens ankomst blir det friska barn!! Styrke kramar!!
Ååå så dumt, men jag sitter ju här och skrattar till eländet. Av igenkännande. Barnen har flera gånger i dag blivit i princip lovade att få sova ute i en snödriva om de inte skärper upp sig en aning. Då är jag kanske inte helt flippad som kommer med mina tomma hot, känns bra att det finns fler galna föräldrar därute 🙂
Men visst sjuttin är det slitigt när den ene verkligen är i större behov av vård, och den andre inte är mogen nog att inse det.
Krya på simon!