Wilmer lärde sig för en tid sedan att använda sitt lilla pekfinger, det började med att han studerade sitt pekfinger mycket noga för att sedan sakta och med stor precision trycka på en av de små knapparna som spelar musik på hans sparkbil. Det såg så sött ut, det såg ut som att världen runt omkring honom försvann, som att han ingenting såg eller hörde…förutom pekfingret och knappen 🙂

Nu använder han det mest hela tiden, han trycker på allt. Knappar på leksaker, tvättmaskinen, tv-dosor…you name it! Det enda som gäller är att trycka, under stor koncentration!

Killarna har 2 st böcker, sådana med knappar man kan trycka på så att det kommer ljud. En av dem handlar om bilar och traktorer, i den finns 3 knappar. En med brandbilsljud, en som tutar och en med traktorljud!

Vi brukar alltid läsa dem på kvällen och då låter jag såklart Wilmer trycka och det gör han ju gladeligen. Någon som säremot inte blir så glad är hans kära bror, Simon är nämligen livrädd för bilboken. Så fort brandbilen börjar tjuta så blir han alldeles hysteriskt rädd, andas fort, skriker och slänger sig i min famn. Jag förstår inte riktigt varför, han tycker om att läsa boken, men är jätterädd för ljuden. Han är ju inte rädd för andra ljud?

Wilmer tycker naturligtvis att det är ännu roligare att trycka när Simon ställer till en scen varje gång, så han blir alldeles galen och trycker utav bara h*ete! Så där sitter jag…på golvet…har det mysigt och läser bilbok tillsammans med en livrädd unge hängandes över axeln och en annan som överlyckligt viftar med händerna åt sig själv varje gång han hör brandbilen tuta, livet är underbart!

Simon sekunderna innan brandbilen börjar tjuta, kunde tyvärr inte fotografera fortsättningen då jag fick famnen full med skrikande liten kille 🙂

Försökte få en bild på den lilla räddharen i min famn…men han ville hellre pussas!