Jag och Wimpan är uppe med tuppen (06.30) medans andra halvan av familjen (vi kallar dem sjusovarna) trynar uppe i sovrummet. Men vi har mysigt jag och Mr W, vi sjunger sånger, skrattar, busar, äter kex och framförallt PUSSAS! Det mysigaste som finns är väl att ha en bebis att pussa på morgonen. De har aldrig dålig andedräkt, de bryr sig inte om man själv har dålig andedräkt…eller..ja de säger inget om saken iaf. De är nästan alltid överlyckliga på morgonen, lyckliga över att de får gå upp och äta kex ist för att ägna sig åt något så tråååååkigt som att sova!

Jaja, mysigt har vi iaf och jag blir lika glad varje gång jag ser hans lilla mun och hör honom babbla på om maaamaaabaabbadaddaaaprrrrffrrr osv osv. Han skrattar med hela ansiktet och ser genuint skitlycklig ut och då blir jag tårögd, så rörd och glad över att de har det bra. För en stund skjuter jag undan alla tankar på barn som inte har det bra, vilket är något som nuförtiden allt oftare dyker upp i mina tankar. Jag har blivit så blödig sedan barnen kom, jag tänker allt oftare på sådana jobbiga saker och ibland kan jag börja gråta när jag tänker på det…bara sådär. När det händer så pussar jag alltid lite extra på barnen i hopp om att tankarna ska försvinna. Det gör de inte, men man kan inte rädda världen, så är det bara. Men jag kan se till att våra kottar har det bra och är lyckliga…och det tänker jag göra 🙂