Uppdatering av de månader som gått!

Eftersom jag nu är inne i v 29 så tänkte jag uppdatera lite smått om hur graviditeten fortlöpt fram tills idag samt lägga upp lite bilder på magen.

För mig började vetskapen om att vi skulle ha barn med fyra månaders rejält illamående. Detta var dock något jag var inställd på men inte så långt in i graviditeten. Jag trodde aldrig att det skulle släppa, ett tag tänkte jag att det nog blivit som en kronisk sjukdom som jag kommer lida av resten av livet. Tillslut gav det ändå med sig och jag njöt av min lilla bula och min stora matlust 🙂 Det var ju det här jag hade väntat på, 9 månader av harmoni och att bara njuta av att vara gravid…pyttsan. Ja visst är det häftigt och spännande att det finns två små knytten därinne som lever om, men det har även känts som en lång transportsträck många gånger. Sånt man inte tänker på innan man blir gravid och som man säkerligen glömmer när busfröna väl kikar ut 🙂

Det börjar med extremt illamående, kräkningar och trötthet som följs utav en stor mage som är i vägen, halsbränna, ond rygg och såå mycket hormoner som bara hoppar omkring.

Vår graviditet var inte direkt planerad, efterlängtad absolut, men vi trodde att det skulle ta lite längre tid än såhär. Och eftersom jag är lite av en planeringsmänniska så kom det hela lite oväntat. Gravid, nääää…jag känner mej inte gravid. Men efter 3 grav.test och en övertygad sambo så kom jag fram till att så var nog ändå fallet. Detta var tidigt i graviditeten, omkring v 5. Efter diskuterande och funderande så var vi iaf överens om att vi skulle bli föräldrar! Ok, vi bor i en tvåa…men hur stor plats tar egentligen en liten bebis 😉

I v 10 var det dags för inskrivning hos barnmorskan, jag lyckades då tjata till mej ett UL med motiveringen att jag var så orolig för knyttet att jag inte kunde sova om nätterna. Martin var i Nice med jobbet så chockbesked 2 fick jag ta emot alldeles själv!

-Men…det är ju två, utbrister barnmorskan om söker genast efter en reaktion.

– Vart ser du ens en, undrar jag och synar skärmen.

Hon pekar på något som ser ut som en såndär jordnöt med skal, inte riktigt vad jag hade tänkt mej. En jordnöt utan armar och ben.

– Jag ser bara en protesterar jag, den ser nog bara lite konstig ut.

Hon skakar bestämt på huvudet och pekar på skärmen, ett hjärta här och ett där.

Jag beger mig till jobbet som i en bubbla, tänk om de sitter ihop med huvudena, vad ska man ha för vagn nu egentligen, ånej, vi måste flytta. Jag ringer Martin som blir lika paff och Mamma som blir utom sig av lycka! Konstigt nog lägger sig chocken ganska snart och allt känns som vanligt igen. Äsch…en…två…same same, but different. De närmsta dagarna tittar jag mej i spegeln hela tiden för att se om jag inte fått nån liten bula iaf, men ser snarare mest lite lönnfet ut 🙁

Efter v 20 kommer chocken, den jag hade gömt någonstans för att jag inte hade tid med chock just då. Jag är hos barnmorskan och vi lyssnar på knyttarnas hjärtljud, jättemysigt att höra hur det galopperar som hästar därinne. Väl hemma så slår det mig, jag ska bli mamma….till två. Jag kommer se ut som ett hus, inte kunna gå stå ligga ner eller andas. Jag kommer dö, jag kommer inte klara det här. Panikkänslan var enorm och veckan som följde bestod mestadels av hejdlöst gråtande, inte en gnutta sömn, matvägran och en förtvivlad Martin som inte visste vad han skulle ta sig till med mej. Nää, iväg till sjukhuset bar det.

– Det är helt normalt att känna såhär, det är en mycket stor händelse i ert liv och du har kanske inte hunnit bearbeta den ännu. Och alla dessa hormoner som spökar gör sitt de med förstår du.

– Nää, grinar jag. Jag ångrar mej. Jag känner mej värdelös och tänk om jag inte tycker om dem!

Hon klappar och tröstar….och skickar mej vidare till kuratorn. Helt normal, tänker jag. Dom måste ju va lite kocko på det här sjukhuset, jag känner mej ju helt knäpp ju. Efter några samtal hos kuratorn och chocken hade lagt sig var jag beredd att hålla ned dem, det är klart att det är mycket att ta in. Utan mat eller sömn så är det heller inte så konstigt att man känner sig knäpp 🙂 Klart jag kommer att älska dem, de är ju våra små knytten ju.

Idag har resan kommit in i v 29 och magen växer så det knakar. Vi går på UL varannan vecka för att se att knyttarna mår bra och växer som de ska. På senaste UL så vägde de ca: 1000 gram styck 🙂 Jag mår bara bra, förutom de vanliga krämporna som jag tror de flesta gravida kan skriva under på. Passar iaf på att njuta av min oerhört goda nattsömn..så länge den nu varar 🙂

Lägger upp lite bilder på magen nedan och ska försöka skriva lite mer kontinuerligt om min växande mage framöver.

v 16+6
v 16+6
v 23+4
v 23+4
v 25+4
v 25+4

Hemma i sängen.

Efter en härlig men jäktig julledighet har man naturligtvis åkt på en rejäl förkylning. Allt känns naturligtvis extra surt när man till råga på det är tjock samtidigt 🙂

Gjorde ett försök imorse med lite frukost och ett par alvedon med tanken att jag skulle orka pallra mig iväg till jobbet. Efter ett tag hörde jag barnmorskans röst eka i huvudet, ”du måste ta det lugnt”. Jag överväger ett tag om feber och rinnande näsa är ett av de tillfällen då hon menar att jag måste ta det lugnt. Kommer fram till att det nog är så. Sagt och gjort, tillbaka till sängen igen med en kopp te.

Det ligger snö på marken i Stockholm nu, det är så vackert. I måndags gjorde jag och Martin en utflykt till Vaxholm, vi packade ner lite varm choklad och mackor och byltade på oss som michelingubbar. Det är dock lite surt att det är så kallt då jag knappt får igen min stora vinterjacka längre 🙁 Efter några minuters upptäcksfärd för att se om isen höll att gå på så dukade vi fram vår matsäck. En macka senare förflyttade vi oss till bilen då fingrar och tår var blå…..burrrr..men mysigt var det iaf 🙂

dsc02766

dsc02760