Våra barn har aldrig varit speciellt intresserade av speglar när de var mindre, jag antar att det är så med tvillingar. Det är väl helt enkelt inget speciellt med att se en annan bebis när man dagligen från morgon till kväll har en brorsa att titta på.
Nu däremot älskar de sin spegelbild, de blir alldeles exalterade när de tittar sig i spegeln. De skrattar, vinkar, pussas, försöker att ta tag i snyggingen mitt emot. Roligast har de när de sitter båda 2 framför samma spegel, då blir det ju helt plötsligt 4 ungar och det måste ju vara otroligt förvirrande och skoj 🙂
För övrigt så är kottarna i en enorm upptäckarfas för tillfället, de försöker krypa vilket de faktiskt börjar få kläm på, vill så gärna nå saker, vill träna sina små ben! De vill helt enkelt väldigt mkt och blir otroligt frustrerade när de märker att de inte besitter förmågan riktigt. När jag är i närheten blir det väldigt gnälligt, därför brukar jag gömma mig och kika på dem i smyg. Då slutar de oftast gnälla och kämpar på ist, de triggar varandra och är väldigt samspelta.
De har hela tiden varit otroligt lika i sin utveckling och det ser ut som att det kommer fortsätta så, Simon är alltid den som är först och visar vägen, Wilmer hakar på 😉
Imorse övades det benmuskler här hemma, jag har ju märkt att de i sittande ställning ”gungar” upp och ner på rumpan, men de har aldrig rest sig upp. Imorse var det som sagt dags, Simon gjorde slag i saken! Påhejjad av mig och Wilmer så tog han tag i leksakslådan och hävde sig upp. Stoltheten i hans ögon innan han stod på näsan i leksakslådan gick inte att ta miste på! Han var så stolt över sin bragd att han glömde hur ont det gjorde att ramla med huvudet före in i alla leksaker, det tog ett par sekunder innan tjutet kom. 10 min senare var han där igen 🙂
Jag älskar att se dem utvecklas, de får mig att känna mig levande. Det är nästan samma känsla som när man själv lärde sig cykla eller simma! Det pirrar i hela kroppen när jag betraktar dem och tårarna bränner bakom ögonlocken, av stolthet…och lite rädsla 🙂
Förstår din känsla Sofia! Det är helt fantastiskt att få vara med på dessa två herrars utveckling och framsteg. Ni är underbara. Nu står det två färdigbäddade resesängar och väntar på er till jul. Pax att ha en säng och kotte i mitt rum så får ni andrar slåss om en. Syns snart! Kramisar från Gävle
Haha, det får du så gärna ha 🙂 Den andra tänkte vi ställa bredvid farfar, hihi! Kram
Oj vad jag känner igen det du skriver om utvecklingen och frustrationen. Numera de gånger W tar sig vatten över huvudet och ramlar så verkar det som om han blir arg på sig själv i några sekunder sen försöker han igen. Så sött. Men orolig blir jag mer och mer för varje dag då de vinglar och kryper sig fram till nya upptäckter. Oj vad många gånger de slagit huvudena i något, borde väl haft en och annan hjärnskakning redan känns det som…funderar lite på hjälm ibland men det är väl o ta i 😉
men har hört någonstans att ju mer barnen ramlar och slår sig desto snabbare lär de sig var deras gränser går och gör inte så mycket dumstridigt som kan vara ännu farligare då de blir äldre… återstår att se… För tillfället så har båda en varsin ”snygg” bula i pannan, nästan på samma ställe!?! fast det är en dags mellanrum på smällarna.