Ni kommer inte tro det….

….men vi är sjuka IGEN! Jag är vad man skulle kunna kalla ett levande lik, ser iaf ut som ett. Kottarna är så långt ifrån levande lik man kan komma, de har nämligen en tendens att bli hyper-uttråkade just då jag mår som allra sämst. Är inte det typiskt, de vill inte sova fast de är trötta, vill inte äta men gråter sedan för att de är hungriga och de vill INTE, under några omständigheter bli torkade om näsan. Detta trots att det bara rinner snor om dem…för de har nämligen kommit på att man kan slicka i sig detta snor! Jag blir kräkfärdig när de sätter igång och försöker nå snoret med den lilla tungan och är genast där och svabbar. Då blir de som galna, får tokspel och skriker i högan sky.


Martin var tvungen att åka in till jobbet några timmar på förmiddagen och jag placerade snorisarna på lekfilten och mig själv i liggläge bredvid. Men det blev bara massa mjäk, allting var helt plötsligt skittrist. Jag gjorde då något jag inte brukar göra, jag öppnade lådorna under tv-bänken. Lycka! Sladdar i massor, dvd-filmer och annat krams. Killarna var lyriska och lugnet lade sig åter över den lilla lekfilten…ahhhh 😉
DSC00361

Killarna lider av konstant 11!

Som ni märkt så tog vi ledigt från bloggen i helgen, tiden och orken infann sig inte riktigt 🙂

I fredags åkte vi till mamma och spenderade dagen där, mysigt värre men satan vad seg och trött jag varit hela helgen. Har känt mig allt annat än 100 och idag vaknade jag med feber och rosslig hals, suck! Killarna lider även de av konstant elva (dvs. två snoriga näsor som bildar en 11 ner till överläppen). Vad är detta? Vi blev ju nyss friska känns det som, men det är väl så med små barn antar jag.


Igår var det dags för 2 st husvisningar…igen…vi fastande lite för båda husen och är nu med i båda budgivningarna. Får se om det slutar med något hus den här gången, haha. På vägen hem stannade vi och käkade lunch och killarna charmade som vanligt brallorna av såväl restaurangpersonal som bordsgrannar 😉 De har så mkt för sig hela tiden och de viftas med dessa små armar i tid och otid. Ibland ser de helt coccobello ut och man kiknar nästan av skratt när man tittar på dem, här kommer en liten film. Tyvärr i kass kvalitet då jag som vanligt glömde kameran hemma och filmade med mobilen. Nu vet jag iaf varför det blir så dålig kvalitet med mobilen, hade mörker-inställningen på 😉