Det är rätt kul för de börjar lite smått att säga till, men det första gnyet håller bara i sig i några sekunder, sen är det vrål och illrött ansikte som gäller. Det är även populärt att vrida sig som en liten ostbåge som är omöjlig för mamman och pappan att bära runt på 😉 Som sagt, mitt härliga, intensiva humör 🙂

Samtidigt tycker jag att det är skönt med barn som verkligen säger till och visar när något är fel när det väl är det. Det gör det hela lite enklare för föräldrarna, det skriks, man provar med mat och om det är det som var felet så blir de tysta och snälla! Det kallar jag duktiga killar, synd bara att de har lite sega föräldrar för tillfället. Rapidfarten som killarna önskar sig har inte riktigt infunnit sig ännu, men vi jobbar på den!