Äntligen hemma

Alldeles nya killar Alldeles nya killar

 

Så…nu kan jag äntligen uppdatera lite. Som alla redan förstått så fick jag ju inte åka hem från sjukhuset förra torsdagen, vi träffade läkaren på eftermiddagen och han kände att han ville ha kvar mig för observation över natten. Fick komma upp på avd 63 och fick ett rum, kändes väl sådär halvkul men skönt att verkligen få veta om allt var ok.

Natten flöt på och huvudvärken höll i sig, det var otroligt svårt att sova och jag längtade hem nått enormt. Jag skakade en hel del vilket jag var säker på var någon form av panik över att jag inte fick åka hem, det var det inte. På morgonen kom läkaren in och pratade lite. Han frågade hur jag mådde och optimistiskt som man är (hade ju faktiskt till och med sovit några timmar) så sa jag att jag mådde rätt bra. De skulle ta några prover och undersöka lite och om det såg ok ut så fick jag åka hem…skönt.

Så blev det dock inte, något vidare nöjd med varken prover eller värden var inte läkaren och jag fick åka ner till förlossningen för att han sa att de kunde ha bättre kontroll på mig där. Sen gick det utför, för mig är det väldigt suddigt men allt gick väldigt fort. Från att ha känt mig skapligt pigg så blev det bara värre. Det var ett jävla spring på personalen i mitt rum och inte ville de lämna mig ensam heller. Jag fattade ju aldrig varför men har fått förklarat för mig efteråt att värderna var riktigt dåliga och att jag hade sådana skakningar att de inte ville lämna mig på grund av risk för kramper. Jag fick den ena sprutan efter den andra, blev bara snurrigare och snurrigare och funderade över när jag skulle få åka hem. Barnmorskan som var med satte sig ner och förklarade att jag inte skulle få åka hem och undrade när Martin skulle komma….ehhh…jag kan ringa till honom om ni vill sa jag..men han slutar ju om typ en timme så han kommer ju då. Dom tyckte tydligen inte att en timme var ok så jag ringde Martin och sa att dom ville att han skulle komma nu. Ca: kl 15 anlände även Martin, då kom läkaren och några barnmorskor in och informerade om att de kommer att förlösa mig med kejsarsnitt kl halv nio samma kväll!

What…vadå förlösas…jag skulle ju få åka hem ju??? Och varför med kejsarsnitt? Dom ligger ju rätt. Läkaren undersökte mig och sa att en igångsättnig förmodligen kommer att ta alldeles för lång tid och att det inte var läge för det i mitt skick.

Jaha…så om några timmar ska man alltså bli förälder då…väldigt konstig känsla. Jag hajjade ju aldrig att jag var så dålig. Jag minns att jag kände mig snurrig och att tårarna bara sprutade….och det värsta av allt…jag fick inte dricka något överhuvudtaget…inte ens suga på en sketen isbit..på typ fem timmar. Helt plötsligt kändes det naturligtvis som om man inte druckit vatten på ett år och ist för den goa barnmorskan som tog så väl hand om oss såg jag en drake som bara ville plåga mig och låta mig vara som ett sandpapper i halsen. Blev ju inte direkt bättre heller av att jag grina så att jag knappt hade nån vätska kvar överhuvudtaget. Där låg jag med droppslangar, kateter och det ena med det andra lite här och var och tyckte otroligt synd om mig själv. Här skulle man bli mamma och det enda jag tänkte på var vatten. Jag minns också att jag var otroligt rädd men alla minnen är rätt suddiga.

Vid åtta kom narkosläkaren in och sa att det var dax, på med dom snygga mössorna och iväg till operation. Därefter gick det väldigt fort, upp på bordet, bedövning i ryggen (jag som hade bävat för denna, kändes ju inte ett skit), flera slangar i handen, syrgas i näsan och ner med nått äckligt saltvatten..urk…ok för att jag var törstig men det finns gränser (den var tydligen till för att neutralisera magsyran). Jag känner att det börjar pirra i benen och det är folk överallt. Martin sitter bredvid mig i gröna kläder och jag känner mej plötsligt helt lugn. Det drar och sliter i min mage men jag känner ingenting, sen hörs ett sörplande ljud när de suger ut fostervattnet och sen är de där, våra små killar!

Wilmer 27/2 kl: 20.21 (2615 gram och 44 cm lång)

Simon 27/2  kl: 20.22 (2625 gram och 45 cm lång)

Jag ser bara en skymt av dem och blir lugn när jag ser att de har en näsa, två ögon och en mun 🙂 Sen försvinner alla, och Martin också. Det bökas och stökas i min mage och jag undrar hur det går för killarna därinne. Sen kommer de ut med dem och jag får ligga och lukta på mina finaste ett tag innan de läggs på en värmebädd. Det är den enda hjälp de behövt under hela tiden, lite extra värme, annars har de klarat sig helt själva. 

Pappa klipper navelsträngen
Pappa klipper navelsträngen

 När allt är klart så rullar jag upp på uppvaket och Martin får ta med sig grabbarna och ge dem lite mat. Först på natten får jag komma tillbaka till dem och det är väldigt svårt att sluta titta på dom små små kottarna som har legat i ens mage fram tills för några timmar sedan 🙂 

Första snusningen
Första snusningen

Vi får ligga kvar på förlossningen fram till lördag kväll på grund av att jag fortfarande är kopplad till magnesiumdropp, sedan får vi komma upp på special BB. Där låg vi kvar tills i torsdags eftermiddag och nu har vi alltså äntligen fått komma hem. Killarna har vänt uppåt i vikt igen efter en dipp och väger nu 2500 gram. Det blir dock en hel del återbesök för oss alla tre så vi kommer bli ännu mer sjukhusstammisar. Här hemma har vi fullt upp med att komma in i rutiner, det är pumpning, amningsträning, blöjbyten och det bästa av allt…en MASSA mys och pussar 🙂 Klart att man är trött men Grabbarna grus är väldigt väldigt snälla, gör inte mycket väsen av sig alls. Spännande att se när denna smekmånaden är över 😉

dsc03044

Första badet :)
Första badet 🙂

dsc03102

dsc03109

Grabbarna är riktigt med redan och ligger och kikar och studerar det mesta av sin vakna tid. Anledningen till att det inte står några namn under bilderna är pinsamt nog att vi faktiskt inte vet vem som är vem på bilderna. Dom är otroligt lika men ändå olika på något sätt. Fram till igår höll vi isär dem på grund av att Wille hade sitt bb-band kvar runt foten. Det råkade mamma klippa av i barmhärtighetstanke 🙂 sen blandade vi ihop dem. Var helt enkelt tvugna att ta fram måttbandet och mäta huvudomfånget och jämföra med födelsepappren för att se vem som var ett och två 😉 Nu har vi märkt dem med S och W tills vi kommer på ett sätt att se skillnad!

Liten och nöjd
Liten och nöjd
Ibland orkar man bara titta med ett öga i taget :)
Ibland orkar man bara titta med ett öga i taget 🙂 Här ser man vem som är vem, Simon till vänste och Wilmer till höger.

Haha…lite stolt info förövrigt 🙂 Under graviditeten så samlade jag på mig en hel del vatten och mot slutet så såg jag riktigt flodhästlik ut. Vågen slutade därav på typ 25 kg plus…huujja 🙁 Jag har känt att kilona bara rasat av under veckan och när jag imorse ställde mej på vågen hade 20 kg försvunnit..på EN vecka!!! Dom där sista 5 blir ju en baggis när man väl får börja röra på sig igen efter snittet, barnvagnspromenader here I come! 

Nää morsan nu räcker det..jag tänker inte ställa upp mer på bild nu!
Nää morsan nu räcker det..jag tänker inte ställa upp mer på bild nu!

8 dygn

Ok, Sofia jobbar på att skriva något här. Håll till godo med detta så länge.